Strindberg Project

En dikt om när Bob Hansson ramlade in i mig på Kåken och jag fick hans hår i munnen

By Sanna Samuelsson

En gång på Kåken,
Det är en klubb i Stockholm som försöker se lite arbetar-ig ut.
Detta kan sammankopplas med t.ex. Moderaternas hävdande att de är det enda arbetarpartiet,
fastän alla vet att det inte är så,
på det sättet kan arbetare bli något kitschigt och inte längre folk som inte har något inflytande över sitt arbete.
Men det är bara en parentes.

En gång på Kåken,
jag var på verandan.
Stod antagligen och rökte,
minns ej.
Bob Hansson var där.
Det var så trångt.
Han slängde med sin smutsiga frilla.
En tjej raggade på honom.
Han ignorerade henne mest,
flabbade.

Håret svängde.
Bon Hansson var mycket packad,
eller vad det nu var.
Han rörde sig fram och tillbaka som en pendel.
Jag stod bakom.
Ville av princip inte flytta på mig.
Jag flyttar mig inte för poeter som använder uttryck som:
"tjo!"
i sin poesi.

Sen ramlade han bakåt.
Dit jag stod.
I fallet ned,
fick jag hans hår i munnen.
Minns inte om han bad om ursäkt sen.
Tror han skrattade.
Dansade.


Translate This Text To:

1 0 0 2 0
Read 29301 Times - Genre: Short story
Published: September 13, 2010, 10:21 am