Strindberg Project

FÖRVANDLINGEN

By Sven Johansson

Hur jag med barnet kom upp på berget vet jag inte. Inte heller vet jag varför vi vandrat dit Bara han och jag. Troligen var det för att visa fyraåringen naturens skönhet därifrån. Solen stod högt och vårt lilla hus låg långt där nere i den grönskande dalen. Jag höll honom  i handen och pekade. Där nere bor vi, sa jag. Men barnet kunde inte se.  Jag ledde pysen närmare det branta stupet och pekade. Långt därnere är det, titta där. Där är det. Där!
Men barnet kunde fortfarande inte se. Så jag gick upp på en sten som sköt ut över branten. Nu ser du väl, kompis. Ja nu, sa barnet ivrigt, när jag lyfte upp honom. Just då jag tog ett steg baklänges glattade jag på stenen och föll med honom i min famn. Med ryggen mot den slipade kala bergväggen kasade jag ner  tio, tolv meter innan vi hamnade på en mossbelupen platå på en knapp kvadratmeter. Fortfarande höll jag honom i min famn. Jag vill hem till mamma, sa han. Ha inte så bråttom, lille vän. Har du sett så fint det är här. Här kan vi sitta ett tag och ha det mysigt du och jag. Men han gav sig inte. Han skulle hem och han ville inte sitta i mitt knä. Han grät och slog på mig. Gång på gång sa jag att vi måste vila och helst sova ett tag innan vi gav oss i väg och medan tårarna rann över  hans kinder höll jag honom så hårt i mina armar att han knappt kunde röra sig. Jag vyssade honom. Jag sjöng. Jag berättade sagor och mina tårar föll i hans blonda hår. Jag berättade om änglarna som skulle komma och hämta honom och flyga honom hem till sin rara, kära mamma. Och parveln somnade medan jag smekte honom. 
Gud, mi"n gode Gud, låt ett under ske och jag ska aldrig förneka Dig, bad jag, Gode Gud, vi vill inte dö, men rädda framför allt barnet, Gode Gud!
Gud hörde mig och gav mig en ingivelse för att möjligen kunna att rädda barnet. Jag skulle med pojken i min famn slänga mig ner för klipporna och se till att han låg ovanpå mig, som på en madrass, och kunde jag just då  jag slog i, ha sinnesnärvaro nog att lyfta honom uppåt så skulle han inte slå i så hårt. Trots att det inte fanns annat att göra var beslutet helvetiskt svårt.
Jag behövde aldrig slänga mig utför stupet, jag vaknade i stället kallsvettig och med bultande hjärta.  En stund senare, nyduschad och sittande på toalettstolen knäppte jag händerna och tackade Gud för att han förvandlat en livshotande situation till en ond dröm. 
Translate This Text To:

4 2 0 0 0
Read 13617 Times - Genre: Short story
Published: September 12, 2010, 3:10 am