Strindberg Project

Okomplicerad parlamentarisk argumentation

By Ted Lennartsson

I valets eftersvall, med tillbörligt perspektiv till en känslodrabbad valrörelse, (snarare än rationell) finner vi andrum att reflektera över våra parlamentariska rättigheter och dess konsekvenser.

Låt oss till en början konstituera faktum att det aktuella valresultatet är legitimt, det vill säga verkställt i enlighet med vår parlamentariska princip, som i praktiken är en överenskommelse mellan alla de som deltagit i valet (principen gäller naturligtvis även de som inte deltagit, oavsett om detta är ett aktivt eller passivt ställningstagande).
Det vill säga, under sina egna premisser har vi uppnått ett rättvist valresultat.

Eftersom att rösta medför godkännande av premisserna, kan vi därav dra slutsatsen att valresultatet är rättvist för envar som röstat, eftersom varje röst, i enlighet med ovan nämnda princip, är lika betydelsefull för demokratins legitimitet.

Konsekvensen av detta, vilket må komma som en överraskning för vissa, är att det aktuella utfallet torde vara till alla deltagares största glädje och förnöjsamhet, som manifestation av en kollektiv process vars utfall är helt i enlighet med de villkor man själv deltagit i den.

Vi kan likna detta vid att du och två vänner står i en vägkorsning och skall välja åt vilket håll ni skall gå. I fall ni inte vill fortsätta på egen hand så krävs en gemensam beslutsprocess:
Kanske har en av dina vänner en träpåk som denne kommer att klå er med om ni inte går åt önskat håll. Faller ni till föga för hotet om repressalier har ni underkastat er vad som politiskt benämns tyranni, eller totalitär militärdiktatur.
Måhända singlar ni slant och låter slumpen bestämma riktning, vilket motsvaras av aleatorikrati (pop. "randomocracy").
Ni kunde också i samarbete söka finna den lösning som bäst gynnar gruppen. I sammanhanget kallas detta anarki, men syftar i egentlig mening utanför det politiska spektrat, på samma sätt som ateism ligger utanför det religiösa, även om det relaterar tillbaka till det. I liknelsen motsvaras detta av att beslutsprocessen inte i något stadium stammar från individuell ståndpunkt, att individens intresse följer av gruppens.
En representativ demokrati, vilket vår form av parlamentarism kallas, där vi genom allmänna val utser representanter att föra vår talan, kan liknas vid att genom omröstning bestämma vem som skall bestämma vägen. Om det visar sig att den framröstade representantens val är ofördelaktiga, så kan man rösta på en annan efter ha passerat ett visst antal korsningar.

Det finns ingen anledning, sÃ¥tillvida man accepterat en viss beslutsordning, att ondgöra sig över dess konsekvenser, dÃ¥ de endast är en nödvändig följd av det system man anser vara det bästa. Om man däremot inte stöder tillvägagÃ¥ngssättet, eller inte gläds Ã¥t dess konsekvenser, kan man inte heller rimligtvis försvara sitt eget deltagande i det. Man kan naturligtvis medverka i processen utan övertygelse om dess förträfflighet, men bör dÃ¥ vara förvissad om att  beteendet är paradoxalt och med största sannolikhet ocksÃ¥ skadligt.

Den beslutsprocess du inte finner stämma överens med din egen uppfattning bör du inte deltaga i, utan istället, med de medel som bäst motsvarar dina ideal, verka emot.

Att kompromissa med ideal är att svika dem. Antingen förbättra världen eller upplösas i en stillsam mök, det ges inga andra alternativ.
Translate This Text To:

3 4 3 0 0
Read 127263 Times - Genre: Essay
Published: January 2, 2011, 5:21 pm