Strindberg Project

Ica Maxi, eller motsvarande

A Short Story By Mats Hårding

En onsdag mitt i den rasande hösten. Någonstans ett par mil utanför Stockholm. Ett större varuhus. Ica maxi eller motsvarande. 

Fruktdisken.
På min lapp stod det slarvigt nerskrivet "aubergine, sötpotatis, kumquat, polkabetor, formbröd". Jag skrattade lite åt kombinationen av exotiska grönsaker och det mest slätstrukna och odefinierade av bröd som finns tillgängligt: formbröd. Vitt bröd stöpt i en form. Bra att frysa in. Tänkte på att alla livsmedel, nej allting!, som förklarades med att egenskaperna var "bra" bra att frysa in per automatik gjorde det väldigt, väldigt osexigt. Såhär gick jag runt ett tag och tog knappt notis om vad som hände utanför min lilla lilla bubbla. Plockade upp sötpotatis, tänkte snabbt att det var gott att rosta i ugnen. Gick förbi charkdisken, lät blicken vandra förstrött över en armada med lufttorkad skinka, korvar, oliver och annat. Tänkte att jag skulle kunna muntra upp mig själv med lite tryffelsalami, så jag tog en nummerlapp. 63 blev mitt nummer, displayen visade 61. Det var inga andra som gjorde anspråk på charkdisken vad jag kunde se. Min tur kom, jag förklarade mitt ärende och fick 2 hekto tryffelsalami. Gick vidare.

Jag hade allting nu. Kände ett visst vemod till att betala och åka hem. Inte för att jag ville stanna kvar, utan för att jag inte ville åka. Jag ville mest av allt bara... sätta mig ner här och låta tiden gå. Ta ett kliv utanför tidsräkningen. Så det var precis vad jag skulle göra.
I högtalarna basunerades det ut att butiken skulle stänga nu och att alla kunder var välkomna åter igen imorgon. Vid den till synes oändliga gången med flingor, sockrade, osockrade, fiberrika, roliga, färgstarka, tråkiga, med russin, runda, i klossar, för de med konstig mage, osv, bestämde jag mig: här skulle jag stanna!
Jag saktade ner farten med vagnen och tog sikte på en hylla vid golvet med enorma flingpaket hade jag inte varit så upprymd av mina nya rymmartankar hade jag not noterat att flingpaketen var overkligt stora, minst en halvmeter höga. Jag flyttade isär två paket och när ingen var i närheten kröp jag in och gömde mig. Fick lite panik över att vagnen stod kvar utanför mitt gömställe så jag puttade iväg den en bit. Det var trångt. Jag låg inklämd bakom butikens egna enorma förpackningar med flingor. Och jag älskade det! 
I högtalarna ropade man ut att butiken nu skulle stänga. Jag inväntade stängningen med spänning. VAD jag faktiskt väntade på var oklart. VARFÖR jag ville göra det här var lika oklart. Det var som en dragningskraft till någonting jag inte kunde förklara. Jag skulle vara kvar här i butiken efter stängning, själv. Så var det bara. 
Jag hörde fotsteg, personalen tog en sista runda för att se till att det inte fanns några vilsna kunder kvar i butiken. Jag var inte det minsta vilsen jag visste precis vad jag gjorde. 
Tiden gick långsamt. Det kändes som jag hade hamnat i ett tidsvakum bakom flingpaketen. Det var precis så stort att jag kunde sträcka ut min långa kropp fullt ut. Lite dammigt men ändå förvånansvärt rent, troligen hade de nyligen inventerat butiken och då passat på att rengöra hyllorna. Jag låg där och lyssnade till mitt eget hjärtslag och försökte spana efter personal. Och så, efter uppskattningsvis en halvtimme så släcktes lamporna. Jag var själv. 
Vad jag skulle göra nu var oklart. Men jag kände mig övertygad om att det snart skulle visa sig. Så för att låta tiden ha sin gång och undvika sammandrabbning med en eventuell vaktpatrull eller personal på väg hem bestämde jag mig för att sova en stund. Jag slöt ögonen och det dröjde inte längre än sekunder efter jag hade tänkt tanken tills jag var försjunken i djup sömn. Det var en märklig sömn som närmast kan beskrivas som... febrig. Jag såg på mig själv i drömmen, hur jag låg där bakom de enorma flingpaketen i en till synes otroligt märklig ställning. Men jag var samtidigt medveten om det absurda i situationen och trängde djupare och djupare in i sömnen. 
Plötsligt slog jag upp ögonen. Klarvaken. Och övertygad om att det var hit jag skulle. Tittade på klockan på min telefon "02:42" visade den. Nyvaken och lite förvirrad, men väldigt övertygad, kravlade jag mig ut ur den nedersta hyllan vid flingorna. Jag sträckte på kroppen och såg mig omkring: mörkt, tomt och tyst. Det enda som hördes var ett fläktsystem som med intervaller brummade en bit bort. Min vagn jag tidigare hade plockat ihop var borta. För en stund blev jag förvirrad vad jag gjorde här till att börja med. Jag skakade snabbt av mig de tankarna. Då kom nästa förvirring: var... jag vaken? Var det här bara en djupare sömn? Jag tittade mot hyllan där jag tidigare hade sovit och där var det tomt. Jag försökte tänka logiska tankar. Tänkte på ett svårt mattetal: 420 gånger 12. Jag hade ingen aning vad det kunde tänkas bli. Det här hjälpte mig inte. Så jag började gå.

Affären på natten visade sig vara otroligt lugn och stillsam. Allting som på dagen upplevdes som färgstarkt och hetsigt var nu i djup sömn. Jag kände mig som en japansk trädgårdsmästare som med djup inlevelse krattade sin grusgång. Det här var min grusgång tänkte jag. Gick bort till charkdisken. Ställde mig bakom. Tittade på vad som erbjöds. Kände mig hungrig. Så jag plockade ihop det jag tyckte såg godast ut i en genomskinlig plastbytta och gick vidare. Så här strövade jag runt en stund, utan att egentligen notera vad jag höll på med. Var det inbrott? Nej, det tvekade jag på. Var det olagligt? Möjligt. Varför gjorde jag det? Väldigt oklart. Jag kände konstigt nog ingen tvekan eller skepsis till det väldigt oklara jag höll på med. 

Så kom jag fram till frysdiskarna. De upplevdes som oändliga. Det var som att inträda ett nytt rike. Jag blev plötsligt övertygad om att frysdiskarna kunde tala med varandra. Och att det var därför jag var här. En rysning gick igenom kroppen. Ställde ner min plastbytta med charketurier på golvet och gick fram till den första. La min hand på locket och viskade "hej" så varsamt jag kunde. Inget hände förutom att det blev kallt på handen. Det var som att dessa frysdiskar ruvade på en kollektiv hemlighet de inte ville släppa in mig på. Jag kände att jag behövde vinna deras förtroende. Jag gick in bland frysdiskarna och funderade över vilken som skulle förstå mig bäst. Fryst kyckling? Glass? Hamburgare? Pyttipanna? Frysta bär? När jag kom fram till frysdisken med glutenfritt fryst bröd stannade jag till. Det var som att vi såg varandra i samförstånd. Inte för att jag var glutenallergiker. Tvärtom nästan. Men det var här jag skulle vara. 
Övertygad om att situationens märkliga förträfflighet öppnade jag locket till frysdisken, tvekade en stund. Sen klev jag ner och stängde locket. Kände mig för en sekund dum hur skulle jag förklara för någon vad jag gjorde här? Vad skulle min flickvän säga om hon såg mig nu? Och för första gången kom jag och tänka på att min flickvän förmoderligen måste vara otroligt orolig över att jag aldrig kom hem. Jag tog upp telefonen, inga missade samtal, inga sms, ingenting. Jag lät återigen min tilltro till situationen styra mig och jag slöt ögonen. Det var svårt att somna i den bitande kylan. Jag låg där och försökte sova ett par minuter. Verkligen knep igen ögonen. Men det enda som hände var att kroppsdelarna började göra ont. Fötterna gjorde sig påminda, armarna, öronen, händerna, fingrarna allting smärtade! Det var en övning i disciplin att bara kunna ligga kvar bland det glutenfria formbrödet. Då slog det mig lappen min flickvän hade skrivit. "Formbröd". Det var det här hon menade! Det förklarade varför hon inte hade hört av sig och varit orolig. Jag drabbades av en klarsynt förvirring, det kändes som att ha lyckats öppna en dörr som varit låst bara för att upptäcka att den ledde till 10 nya låsta dörrar. Vad skulle jag göra nu? Jag bestämde mig för att ligga kvar och låta tiden sköta resten.
Kollade på klockan: "03:38". Plötsligt kändes det som att den stickande känslan i mina fingrar började avta. Först förklarade jag det med att jag förmoderligen hade blivit köldskadad och vant mig vid temperaturen. Efter ytterligare några minuter var såg jag hur isen på kanterna av frysdisken faktiskt började smälta. Det hade blivit varmare här inne. Jag låg kvar och betrakta vad som höll på att hända. Var tvungen att försäkra mig om att jag inte hade kommit åt någon termostat, men nej, jag hade inte påverkat den glutenfria frysdiskens delikata ekosystem. Jag var bara en gäst här. 
Nu var det inte längre någon fråga OM det hade blivit varmare. Det var varmt. Plusgrader. Och det blev snabbt ännu varmare. Jag var iklädd en tjockare jacka, en liten mössa, kängor och ett par handskar. Handskarna rök först. Sen jackan. Och skorna. Till slut låg jag i den numera säkerligen 30-gradigt varma frysdisken med bara jeans och t-shirt. Jag tvekade länge, men tog till slut av mig byxorna och t-shirten. Där låg jag i enbart ett par gråa kalsonger och stirrade rakt i glaset. Överlade snabbt vad straffet skulle bli om någon hittade mig här förmoderligen någon slags rättpsykiatrisk undersökning kom jag fram till.

Tittade på klockan igen "04:12". Jag hade legat här i en ansenlig tid nu. Kände mig välkommen av frysdisken, det var här jag skulle vara. 
Jag tyckte mig höra musik. Det var svårt att avgöra när jag låg under ett lock på det här viset. Men efter ett par minuter kom musiken närmare. Det var en tjej som sjöng, och spelade gitarr. Nu kunde jag utgöra vissa ord i texten "do you remember when we met" sjöng hon. Musiken kom nu direkt ovanför min frysdisk. Plötsligt öppnades locket. Det var Chan Marshall, mer känd under sitt nom de guerre Cat Power som stod ovanför mig och spelade "Sea of love", aukustiskt, för mig. 

- Hi?
- Hello, kvittrade hon.
Hon verkade ovillig att föra samtalet vidare, så något trevande sa jag:
- How are you?
- I'm just fine darling! How are you? Svarade hon oberört
- Well, ... When I think about it I'm feeling great.

Vårt samtal tog slut där. Istället la hon ifrån sig gitarren och klädde av sig. Sakta tog hon av sig det ena plagget efter det andra på ett sätt som fick det att kännas som en ritual. Hon vek ihop sin tröja i en prydlig hög, jeansen, ställde skorna bredvid. Sen kröp hon ner i frysdisken och la sig på mig. 

- I have missed you, viskade hon
- Missed... me? 
- Yeah silly, missed you!
- ... but, Have we eve
- You are so cute, stop it! 

Hon vilade sitt huvud mot mitt bröst och vi låg tysta där i. Frysdisken släkte behjälpligt lampan och vi somnade. 

Det var en omtumlande sömn. 












Translate This Text To:

4 1 0 0 0
Read 23531 Times - Genre: Novel
Published: September 19, 2010, 4:51 pm