Strindberg Project

Regnet smattrade mot presenningen. Innanför satt det gröna trollet, kall och blöt in på bara skinnet. Genom revor och hål forsade ovädret in. Allting var blött. Jordgolvet var nästan helt förvandlat till lera. Överallt flöt sparade smågrejer omkring och de som inte flöt låg nu djupt begravda i leran. Trollet såg knappt handen framför sig i det grågröna nattmörkret, än mindre småprylarna han försökte rädda och stoppa i en kastrull. Trollet krafsade runt i leran, ibland fick han tag på något värdefullt. En fin kapsyl, några små kottar, en bortglömd leksaksbil.

Långt borta hörde trollet åskan. Kraftfullt dova muller som fick honom att rysa av rädsla. Låt det inte komma närmre, tänkte han. Låt den inte komma närmre… Öronen var alldeles genomblöta och hängde från huvudet som tunga trasor. Ibland klibbade dom obehagligt fast i huden, så trollet fick rätta till dem och vrida ur, med frusna leriga händer.

En reva som från början var ganska liten började plötsligt läcka mer. När trollet rättade till rasade presseningstaket in och la sig tung och skrynklig i gyttjan. Nu forsade regnet ohindrat rakt in i det som en gång varit koja.  Ett fåtal träpinnar stod kvar ett tag och sträckte sig mot den mörka himlen, men snart hade skyfallet fällt även dem.

Där satt Trollet. Så litet… Så nerkylt… Så fruktansvärt rädd. Kojan var bara bråte och ingenting fanns kvar. Hela kroppen skakade och tårarna rann. Han drog en bit presenning över sig och gnydde ett så sorgligt gny att hela skogen grät med honom, djupt inifrån skogssjälen…