← → Regnet smattrade mot presenningen. Innanför satt det gröna trollet, kall och blöt in pÃ¥ bara skinnet. Genom revor och hÃ¥l forsade ovädret in. Allting var blött. Jordgolvet var nästan helt förvandlat till lera. Överallt flöt sparade smÃ¥grejer omkring och de som inte flöt lÃ¥g nu djupt begravda i leran. Trollet sÃ¥g knappt handen framför sig i det grÃ¥gröna nattmörkret, än mindre smÃ¥prylarna han försökte rädda och stoppa i en kastrull. Trollet krafsade runt i leran, ibland fick han tag pÃ¥ nÃ¥got värdefullt. En fin kapsyl, nÃ¥gra smÃ¥ kottar, en bortglömd leksaksbil.
LÃ¥ngt borta hörde trollet Ã¥skan. Kraftfullt dova muller som fick honom att rysa av rädsla. LÃ¥t det inte komma närmre, tänkte han. LÃ¥t den inte komma närmre… Öronen var alldeles genomblöta och hängde frÃ¥n huvudet som tunga trasor. Ibland klibbade dom obehagligt fast i huden, sÃ¥ trollet fick rätta till dem och vrida ur, med frusna leriga händer.
En reva som från början var ganska liten började plötsligt läcka mer. När trollet rättade till rasade presseningstaket in och la sig tung och skrynklig i gyttjan. Nu forsade regnet ohindrat rakt in i det som en gång varit koja. Ett fåtal träpinnar stod kvar ett tag och sträckte sig mot den mörka himlen, men snart hade skyfallet fällt även dem.
Där satt Trollet. SÃ¥ litet… SÃ¥ nerkylt… SÃ¥ fruktansvärt rädd. Kojan var bara brÃ¥te och ingenting fanns kvar. Hela kroppen skakade och tÃ¥rarna rann. Han drog en bit presenning över sig och gnydde ett sÃ¥ sorgligt gny att hela skogen grät med honom, djupt inifrÃ¥n skogssjälen…
Translate This Text To:
Published: September 21, 2010, 1:55 am