Det som får min näsa att rynkas, mina ögonbryn att höjas, min mun att formas som ett o är viljan att i efterhand ordna sin berättelse.
Att automatiskt räta ut snirkliga vägar och söka slå fast den minsta gemensamma nämnaren.
Ingen vill vet hur det går.
Insikter leder ingenstans, de fattar samman, förminskar och gör klara lögner av sann röra.
Precis när ett beslut fattats, när tummen tryckt in ringklockan, då börjar det.
Punkten är början.
Slutet är nära.
Jag vill kalla dig "mor", får jag det?
