Pistolhölstret klibbade under den uppknäppta nylonskjortan. Det karaktäristiska guldemblemet med fascismens kärve och eklöv, slog tungt mot bröstet när han tog sats för att svinga sig över taggtrådsstängslet utanför reaktorn. Han visste att Jean-Pierre och de ungerska kumpanerna kunde befinna sig var som helt på området. Han visste också att det bara var minuter, sekunder, tiondelar, hundradelar, eller t.o.m mindre än så, till århundradets trotylfyrverkeri skulle slita kärnkraftverket i bitar och naturligtvis orsaka den värsta härdsmältan i modern tid. Det kvittade därför lika, blev han inte perforerad av ungrarnas automatkarbiner skulle han ändå, likt resten av mänskligheten, evaporera i atomexplosionens svampmoln. "Om man ändå stoppat in en sista pris…" hann Lalle tänka innan den första Kalashnikovsvärmen brann av. Trots djurisk smärta i högeraxel och mellan benen, gled han i en mirakulös båge över tvåmeters stängslet och landade kattlikt på asfaltsplanen nedanför, i tillfälligt lä från det östeuropeiska blyet. Lalle kände en syndaflod av adrenalinspetsad testosteron fylla upp sin lekam, osäkrade sina två magnum revolvrar och kastade sig runt hörnet, där han visste att ungrarna stod på lur med sina k-pistar.
"Ni sköt av mig klockspelet era satans djävlar!" utropade Lalle i det han sände fyra legosoldater från Budapest till de sälla jaktmarkerna.
