Pistolhölstret klibbade under den uppknäppta nylonskjortan. Det karaktäristiska guldemblemet med fascismens kärve och eklöv, slog tungt mot bröstet när han tog sats för att svinga sig över taggtrÃ¥dsstängslet utanför reaktorn. Han visste att Jean-Pierre och de ungerska kumpanerna kunde befinna sig var som helt pÃ¥ omrÃ¥det. Han visste ocksÃ¥ att det bara var minuter, sekunder, tiondelar, hundradelar, eller t.o.m mindre än sÃ¥, till Ã¥rhundradets trotylfyrverkeri skulle slita kärnkraftverket i bitar och naturligtvis orsaka den värsta härdsmältan i modern tid. Det kvittade därför lika, blev han inte perforerad av ungrarnas automatkarbiner skulle han ändÃ¥, likt resten av mänskligheten, evaporera i atomexplosionens svampmoln. "Om man ändÃ¥ stoppat in en sista pris…" hann Lalle tänka innan den första Kalashnikovsvärmen brann av. Trots djurisk smärta i högeraxel och mellan benen, gled han i en mirakulös bÃ¥ge över tvÃ¥meters stängslet och landade kattlikt pÃ¥ asfaltsplanen nedanför, i tillfälligt lä frÃ¥n det östeuropeiska blyet. Lalle kände en syndaflod av adrenalinspetsad testosteron fylla upp sin lekam, osäkrade sina tvÃ¥ magnum revolvrar och kastade sig runt hörnet, där han visste att ungrarna stod pÃ¥ lur med sina k-pistar.
"Ni sköt av mig klockspelet era satans djävlar!" utropade Lalle i det han sände fyra legosoldater från Budapest till de sälla jaktmarkerna.
